Emma räddade sina sex barn när familjens villa brann

Emma räddade sina sex barn som oskadda klarade sig när familjens villa i Edsbyn eldhärjades. Själv fick hon 93-procentiga brännskador. Något man egentligen inte överlever. Men Emma gjorde det.

Jag får kontakt med Emma, som är på väg från Göteborg tillbaka till Hälsingland och Edsbyn där hon fortfarande bor, nu med åtta barn. Sambon som kommit in i hennes liv efter branden hade två barn med sig.

I Göteborg har Emma haft en av sina många föreläsningar som handlar om det trauma hon varit med om, och hur hon kunnat gå vidare i livet med en kropp som är märkt av brännskadorna. 

– Det har blivit mycket föreläsningar runt om i landet efter att min bok Ärren bär jag med stolthet kom ut i höstas.

Det var den 3 september 2019 tidigt på morgonen som det började brinna i tv-rummet på bottenvåningen i familjens villa. I huset fanns Emma och hennes sex barn. Två av dem befann sig där nere, medan fyra av barnen var däruppe i olika sovrum.

– Branden tog sig otroligt fort, berättar Emma. När jag öppnade dörren för att få ut de två på bottenvåningen kom det in syre som gjorde att elden spred sig ännu snabbare. Så gällde det att få ut dem däruppe, men det brann för fullt i trappmattan som jag klev på för att ta mig upp. Det var rökigt och svårt att andas. De fyra barnen där uppe fick jag ut via balkongen.

I vilket skick var du då?
– Väldigt dåligt, jag hade dragit på mig 93-procentiga brännskador och skinnet på fotsulorna började lossna och hängde som trådar, jag var blodig, sotig och håret var uppbränt.

Var du vid medvetande hela tiden?
– Ja, ända tills man sövde mig på Bollnäs akutmottagning dit jag åkte ambulans.

Emma transporterades sedan med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala där hon låg nersövd i tjugo dygn. Chansen att hon skulle överleva var inte stor. Det blev allt som allt fyra månader på Akademiska, och två månader på Hudiksvalls sjukhus.

– Läkningen gick snabbare än planerat, vilket jag tror beror på min starka vilja att fortsätta leva och se mina barn växa upp. Jag fick lära mig allt från början igen, andas, röra mig, gå, eller bara kunna sitta upp i sängen. Allt dessutom med många bakslag.

Emma berättar om smärtan som varit central både under och efter behandlingen.

– Det har varit så många svarta stunder när jag tänkt att det går ju inte att leva så här, med denna smärta. Man skriker och gråter för att det gör så fruktansvärt ont. Kommer jag behöva mediciner för resten av livet? Men svaret är att det faktiskt går över. I dag har jag slutat med smärtlindrande mediciner och kan vakna på morgonen och sätta mig upp i sängen utan att gråta. Kroppsstrumpan har hjälpt mycket liksom att smörja och töja. Det kan kännas ibland som att huden är en för trång kostym.

Hur är ditt liv i dag?
– I dag lever jag med mina barn, sambo och två bonusbarn. Och jag lever ett vanligt liv med aktiviteter och jobbar som personlig assistent. Jag vill visa barnen att så länge man lever har man ett val, att gå vidare i stället för att slås ner när man varit med om något traumatiskt. Man blir medveten om vad som verkligen är viktigt i livet. Som det är nu känns livet meningsfullt även om jag har en del komplikationer, som till exempel att benen inte riktigt fungerar som tidigare. Men ett av mina delmål var att kunna springa Tjejmilen, och det har jag gjort. Allt det här hade jag inte klarat om jag inte fått den fantastiska vård som läkarna och sjukvårdspersonalen på Akademiska gav mig.

Hur mår dina barn efter allt som hänt?
– När jag svävade mellan liv och död i början så var de förstås väldigt oroliga och rädda. Men när jag fick flytta hem så släppte den oron och de har tagit allt det här väldigt bra. Vi har den här upplevelsen tillsammans och kan prata om branden och bearbeta allt som hänt.