Luftburen intensivvård
Så högt man kan komma som sjuksköterska
Att bli helikoptersjuksköterska var Alexander Méstamandys drömjobb när han började
utbilda sig till sjuksköterska. Nu ingår han sedan sex år i Akademiska sjukhusets luftburna intensivvårdsteam.
Text: Anders Post
Foto: Rosie Alm
Luftburen intensivvård innebär avancerad transport av svårt sjuka patienter under krävande förhållanden. Man är tillgängliga dygnet runt, året om. Det går snabbt och man tar sig fram till mer otillgängliga platser, som exempelvis öar ute i skärgården. Teamet, som består av pilot, specialistläkare och specialistsjuksköterska, utför ett avancerat arbete på ett minimalt utrymme ombord på helikopter, flygplan och ibland även i ambulans.
– Det här är mitt drömjobb, säger Alexander. När jag gick grundutbildningen till sjuksköterska såg jag vid ett tillfälle hur ett helikopterteam lyfte för ett uppdrag. Jag tänkte att där ska jag jobba någon gång i framtiden. Det blev mitt mål där jag skulle kunna göra skillnad.
Hur blir man helikoptersjuksköterska?
– Det tar ganska lång tid, säger Alexander. Först är det den vanliga utbildningen och praktiken som gör dig till legitimerad sjuksköterska. Sedan krävs många års praktik och specialisering. Jag är både anestesi- och intensivvårdssjuksköterska. Men som utvald till att få arbeta i en helikopter krävs, förutom lång erfarenhet inom vården, även noggrannhet och dokumenterad samarbetsförmåga. Det gäller inte bara teamet, utan man ska även kunna kommunicera med olika yrkesgrupper, till exempel polis och personal inom brandkåren som vi ofta samarbetar med. Man kan säga att vi kommer i kontakt med hela samhället på olika sätt.
Om det är för dåligt väder till exempel, så kanske ni inte kan rycka ut med helikoptern?
– Vi använder oss inte bara av helikopter, det viktiga är teamet. Då kan det bli ambulans eller andra transportmedel.
Alexander berättar att det ofta kan bli dramatiskt, som till exempel vid en bilolycka förra sommaren där två personer, pappa med dotter, var inblandade. Pappan dog och dottern fördes svårt skadad till sjukhus med helikoptern, men var ännu ovetande om att hennes pappa inte fanns i livet.
– Ja det var dramatiskt, men så är det för det mesta, säger Alexander. Ofta gör vi utryckningar till skärgårdsöar, dit det inte går att ta sig med bil. Då kan det vara svårt att hitta en landningsplats, vilket gör att alla i teamet ombord diskuterar skadeläget, var man kan gå ner med helikoptern, och hur vi sedan tar oss till patienten.
– Blir ni aldrig oeniga?
Jag märker att Alexander tycker att frågan inte är riktigt relevant, och svarar:
– Vi har ett gemensamt mål där det viktigaste är patienten. Så, nej oeniga eller osams blir vi aldrig, då skulle det inte fungera. Det handlar om samarbete i varje detalj.
När det kommer ett larm, hur snabbt kan ni vara i helikoptern och komma iväg?
– Oftast är vi startklara inom tio minuter.
När du gick sjuksköterskeutbildningen och fick se en ambulanshelikopter lyfta satte du som mål att ingå i ett sådant team. Nu är du där sedan flera år. Blev det som du tänkte dig?
– Ja absolut, det här är drömjobbet som verkligen gör skillnad. Och jag vet att det är så mina kollegor ser på det också, säger Alexander. Det är faktiskt så intressant att när jag är ledig kan jag längta till att få börja jobba igen.
Alexander Méstamandy har alltsedan han gick sjuksköterskeutbildningen siktat på att få arbeta i helikopterteamet. På bilden syns ett bårunderrede. ”När jag är ledig kan jag ibland längta till att börja jobba igen”.